Efter en fotoutflykt till Kyrkö mosse, en bilkyrkogård i de mörkaste skogarna, resulterade i bilder av bilar som andas 40-60-tal.
After a photo excursion to the Church bog, a car graveyard in the darkest forests, resulting in images of cars that breathes 40-60‘s.

Kyrkomosse15_1200

Han hette Åke Danielsson men kallades för Åke på myren. Åke föddes i början på 1900-talet och började arbeta som dräng på en gård i Skåne. Det var ett hårt arbete med långa dagar 7 dagar i veckan. I början på 30-talet kunde Åke äntligen återvända till Småland. Efter några år så spirande den småländska entreprenörsandan, Åke köpte en bit torvmosse och en stor bredbladig spade. Han skulle bli torvfabrikör! Torven bröts och ”berikades” i stallarna för att sedan bli ett eftertraktat gödningsmedel. Men torven var hård och konkurrensen ökade så Åke byggde sin egen rivmaskin som drevs av gamla uttjänta bilmotorer. Förutom torvfabriken byggde han sig även ett hus. Inte stort, på 12 m2 hyste han såväl kök som sovrum och vardagsrum. Till isolering använda han sig av sin torv! Man kan forttarande se huset idag, liksom resterna av torvfabriken.

He was named Åke Danielsson but called Ake on the bog. Ake was born in the early 1900s and began working as a laborer on a farm in southern Sweden. It was hard work with long hours seven days a week. In the early 30’s could Ake finally returning to Småland. After a few years as the Småland burgeoning entrepreneurial spirit, Ake bought a piece of peat bog and a large broad-bladed shovel. He would become the peat factory owner! Peat was broken and enriched” in the stables and then become a sought-after fertilizer. But the peat was hard and competition increased so Åke built his own rivmaskin run by old discarded car engines. In addition to peat factory he built also a house. Not great, of 12 m2 entertained his kitchen as well as bedroom and living room. For insulation use, he exercises his turf! One can forttarande see the house today, as well as remnants of peat factory.

 

 

Livet blev ljusare för många människor under efterkrigstiden. Inte minst märkets det hos bilhandlarna och i mitten på 1900-talet så blev bilen lite av ”var mans egendom”. Men efter hand så gav bilarna upp och många hamnade övergivna inkörda i skogarna. Under den här perioden började Åkes bilskrot bli omtalad. Verksamheten med bilskroten växte och torvbrytningen minskade.. Efterhand blev Åke mer och mer expert på olika modeller och reservdelar från olika bilar blev eftertraktade. Åke var medveten om miljöregler och tömde bilarna på oljor, batterier och annat miljöfarligt. Var det kanske så att Åke utan att vara medventen om det blev en av våra pionjärer inom återvinning. Bilskroten blev mer och mer omtalad och besökarna var många!
Men Åke blir äldre och börjar dra ner på takten. 1974 köper han sin sista skrotbil och verksamheten består numera bara av försäljning av reservdelar, det är slutmekat nu.

Life will be brighter for many people in the postwar period. Not least is the brand of car dealers and in the mid-1900s as the car was a bit of public property”. But gradually as the cars gave up and many ended up abandoned run in the forests. During this period began Åkes bilskrot be spoken. The business grew with the scrapyard and peat mining declined .. Gradually, Åke became more and more expert in different models and parts from different cars became sought after. Ake was aware of the environmental and emptied the cars on oils, batteries and other environmentally hazardous. Was it so that Ake without being medventen it became one of our pioneers in recycling. Scrapyard became more and more renowned and visitors were many!
But Ake gets older and starts to cut back on the pace. In 1974 he bought his last car wreck and the business is now composed only of the sale of spare parts, it’s the end tinkered now.

Alla uppskattar inte verksamheten och i slutet på 1900-talet så beslutar kommunen att alla bilvrak på mossen ska rensas bort och forslas till en auktoriserad återvinningsindustri. Ett vite utdöms om inte allt är borta inom utsatt tid. Vid denna tid bor Åke på ett servicehem och har problem med hälsan och det krassa beslutet blir tacket för att han under alla år tagit hand om bilar som annars skulle stått i markerna och varit miljöbovar.

Not everyone appreciates the business and in the late 1900s as the municipality decides that all the wrecked cars on the moss should be removed and transported to an authorized recycling industry. A penalty imposed if not all gone by the deadline. At this time live Ake on a serviced residence and have health problems and the crass decision is thanks to him for all the years taken care of the cars that would otherwise have stood in the grounds and been polluters.

Många blir upprörda över det hårda beslutet och engagerar sig för Åke och bilskoten. En av dem är dåvarande museichefen i Växjö, Karl-Johan Krantz som föreslår att hela området ska skyddas och bli ett kulturreservat. Frågan går till Länsstyrelsen och sedan även till regeringskansliet. Men alla instanser går på kommunens linje, dvs allt ska bort.
Efter nya rubriker, protester och synpunkter kallar så slutligen kommunen till ett nytt stormöte. Man samlas ute på myren och representanter för olika intressenter finns på plats. Efter en vandring på myren blan de gamla karosserna så backar kommunen slutligen från sitt krav. Bilvraken får ligga kvar och ingen ska belastas med några saneringskostnader. Karl-Johan Krantz säger nöjt i en tidningsratikel att ”…och nu när vi vet hur det hela kommer att sluta vilar det liksom en andäktighet över platsen”.

Och det är lite så det är, när man idag vandrar bland de gamla karosserna – andäktigt! En märklig kontrast mellan en nutida ruin och den skira vackra grönskan. Ormbunkarna som växer upp genom plåt som av rost mest ser ut som spetstyg. Solen som bryter genom trädens lövverk som i gryningen ger ett varmt sken sken över platsen.
Allemansrätten råder och det kostar inget att vandra runt bland vraken. Njuta av stillheten och lugnet, låt alla delar vara kvar och var rädd om miljön!

Many are outraged by the hard decision and committed to Ake and bilskoten. One of them is the former museum director in Vaxjo, Karl-Johan Krantz, suggesting that the entire area should be protected and become a cultural reserve. The issue goes to the County Board and then also to the Cabinet Office. But all instances goes on the municipal line, that everything should be removed.
After the recent headlines, protests and comments calling so finally the municipality for a new rally. They gather out on the bog and representatives of the various stakeholders are in place. After walking on the marsh blanking the old bodywork as defenders municipality finally from its requirements. Wrecked cars will remain and no one should be charged with any clean-up costs. Karl-Johan Krantz said content in a tidningsratikel that ”… and now that we know how it all will end up resting there like a andäktighet over the place.”